Tvåtusentio. Vilka förväntningar jag satt inne med inför detta år. Jag hade lämnat så mycket bakom mig när jag entrade det nya året. De människor som drog ner mig mer än lyfte mig lät jag gå. Det var nog 2009 års största och viktigaste erfarenhet inför det nya året. Jag hade dagen innan nya året flyttat och började på så sett helt nytt på alla plan. Utrensningen hade varit omfattande.
Januari, Februari och Mars var alla tre ostabila månader inom mig. Mycket känslor som höll på att finna sin plats men innan dess virvlade de runt och störde balansen. Jag kände mig ensam men ändå mer självständig än tidigare. I det här fallet kändes det som att ensam är stark. För då. Vi började bo in oss och finna rutiner förknippade till denna nya boplats. Mycket var ändå turbulent i hemlivet och det dränerade på energi.
Första kvartalet förknippar jag med en vilja fast det inte når hela vägen fram. Även motarbetande. Ord men ingen handling. Jag hade nog fortfarande en del ilska inom mig. Och känslan av att inse att man varit lurad.
April började bra. Det började kännas lite lättare. Flytet fick mindre friktion och dagarna gled mjukare i takt med att våren kom.
Slutet av April var ett bokmärke under detta år. Det var då jag och J fick kontakt. Och vilken kontakt sen. Att han skulle bli en lärdom var tveklöst. Jag visste från tidigt att det skulle betyda sorg. Det var som om universum hintade mig om och om igen att detta skulle göra ont. Det som fick mig att fortsätta gå mot hans håll var de flasher jag fick i hans närhet. För mig betydde de något jag var tvungen att få svar på, något jag behövde förstå. Jag såg oss från annan tid, annan omgivning. Men det var vi. Bandet växte sig konstant starkare även fast jag tog steget in i detta med vetskapen att jag inte skulle få lov att gå hela vägen. Jag lät de bra känslorna dölja medvetenheten att detta skulle göra ont.
Nog gjorde det ont. Då, där i mitten av sommaren när största örfilen fick den så väl skyddade bubblan att spricka. Då var jag trasig. Gjorde destruktiva saker med syfte att försöka förflytta det onda från själ till annan plats där den var lättare att hantera. Naturligtvis hände inget storslaget utan fick slicka mina sår från två håll istället för från ett.
Var det då ren dumhet som gjorde att jag ett litet tag senare gick in i samma förlorande strid än en gång. Var det saknaden efter det som ändå hade varit så starkt eller enbart brist på att använda sig utav de erfarenheter man förskaffat sig. Jag vet bara att det var som ett band som ej gick att bryta hur väl jag än försökte.
I början på hösten var jag där så igen. Egentligen samma förlopp men denna gång hade jag sedan tidigare hållit en viss distans vilket gjorde att jag inte alls sjönk lika djupt. Någonstans var jag förberedd för vad som komma skulle. Även denna gång gick det inte att mota bort dragningen som pulserade inombords. Jag befinner mig där ännu och den naiva sidan hoppas att välkommen tillbaka betyder välkommen tillbaka, stanna här hos mig.
En operation med tvivel om i vilken värld jag skulle få lov att gå vidare i fick mig fundera mer klart över vad som betyder eller är betydelselöst i mitt liv. Jag visste på alla nivåer att om jag skulle fortsätta på annan plats behövde jag förvissa mig om att jag inte lämnade något viktigt osagt. Att jag älskar dig. Att om jag inte överlevde skulle du få leva vidare förvissad om att du var älskad. Att jag skänkte något varmt innan jag stängde dörren bakom mig.
Jag avslutade 2010 med en härlig värme inom mig som jag inte hade ett år tidigare. Samtidigt som den här värmen visat mig att det är något jag inte får lov att ta för givet eller vara oaktsam om. Att jag ska vara tacksam för var dag jag vaknar och får lov att känna så.
Kanske borde jag lämnat vid alla de gånger jag haft den möjligheten, det valet. Det kommer framtiden utvisa. Om det var något bra att välja att kämpa och stå ut med smärta för att se den mer ömtåligt och uppskattande när den väl når mig sen fullt ut. Det är något som kommer visa sig. Just nu är jag glad att jag besitter den här dumdristiga envisheten.
Mina förhoppningar inför 2011 är att jag ska få känna trygghet i att visa mina känslor fullt ut. Att de ska bli accepterade och besvarade hela vägen om. Att cirkeln blir sluten. Om detta alls blir verklighet eller bara lever vidare i mitt inre återstår att se.
Jag vill bara inte sluta tro på att det goda segrar i slutändan..
