Tack!
Din kommentar gjorde mig rörd och mycket glad. Jag skriver för min egen del och när sen någon annan uppskattar det ger det en otrolig boost.
Tack för att du läser!
Sårbarhet oktober 30, 2010
Att visa mig sårbar för den jag älskar är det svåraste jag vet.
Mycket vatten har flutit under stadens broar sen jag sist skrev.
Jag har sakta försökt bilda mig ett liv utan Jo som en obligatorisk närvarande skugga. Jag älskar honom djupt. Även om jag protesterar inombords står hans lycka som det viktigaste, även om jag inte är en del av den.
Under några veckor byggde vi upp en distans där båda gick åt var sitt håll. Jag överlevde. Jag började fundera på framtiden. Smärtan i bröstet började dämpa sig när jag fick annat att tänka på.
Hur lång tid tar det innan man omedvetet slutar att jämföra alla kontakter man får med den som betyder så enormt mycket? De hamnar i ett underläge de aldrig någonsin kan ta sig ur. Av enda anledningen att de inte är Jo. Det är orättvisa regler som de har att kämpa mot. Hur många orkar ärligt kämpa mot något så motsträvigt och taggigt. Jag klandrar dem inte. De gör allt de kan medan jag är den som håller emot.
För någon vecka sedan kom ytterligare en sån där topp som jag tidigare varit med om. Där jag och Jo tyr oss mot varandra och alla känslor intensiveras till ett stort snurrigt känslomoln. Känslor överallt runt mig och det är som jag sprakar. Vi träffades efter några dagar med sugande längtan. Naturligtvis längtar jag. Saknaden finns ju alltid där och vem vill inte vara intill den man uppriktigt och ärligt skänkt sitt hjärta till. Nog var det bra alltid. Få timmar men inte många minuter under dessa vi inte hade hudkontakt med varandra. Intrasslade omhållande, som om vi varit utan varandra i flera år. Det var fem veckor. Tryggheten av de bultande regelbundna hjärtslagen. Värmen som strömmar genom kroppen när blickarna möts. Ja vad ska jag säga. Jag kan inte beskriva nog väl hur storslagen känsloexplosion som ruskade runt mig.
Jag inser att jag behöver visa honom vem jag är ordentligt. Det tar snart över mig om jag håller emot impulsen att låta honom få del av den jag hela tiden låtit bli att visa. Och jag förstår inte varför. Jag är ingen elak människa med ett dåligt förflutet. Det finns folk runt oss som har mycket mer trasig uppväxt. Men ändå likväl är jag rädd. Rädd för att han lämnar mitt liv helt efter jag öppnar mig. Det är där det ligger. Att när jag tidigare i livet väl blottat mig får det kastat tillbaka mot mig. Jag är rädd att han, den jag älskar, skulle reagera så. Att han väljer att vända om och aldrig se tillbaka mot mig när jag tagit ett steg mot honom. Trots att jag är rätt övertygad att han inte alls skulle fungera så.
Jo i sin tur har de sista stunderna vi haft tillsammans berättat om sin familj, den bakgrund han har. Sår han upplevt genom livet. Svårigheter han tagit sig igenom och fört honom i den riktning han återfinns idag. Jag beundrar honom. Vi är inga maskrosbarn någon utav oss. Ändock har vi haft våra prövningar på vägen mot vuxenskapet. Jag är glad för det. Annars hade vi aldrig sett världen såsom vi har möjlighet att göra nu.
Så bitchslappade verkligheten mig hårt när jag inser att han inte vet något alls. Hur kan jag ha låtit det gått ett halvår utan att ge honom det minsta. Nog vet han om min vardag och det allmänna som även andra vet. Men inget mer. Jag har inte ens gett honom ett lillfinger. Jag har inte gett honom något alls. Och jag skäms.
Att visa mig sårbar för den jag älskar är det svåraste jag vet.
