Det har gått många månader sen den stora utrensningen i slutet av 2009.
Jag flyttade. Gjorde mig av med energidränerade objekt.
Universum testade mig.
Nu befinner jag mig på andra sidan. En bättre sida på många sätt. Något är det dock jag envist vägrar lära mig eftersom jag tillåter mig hamna i likvärdiga situationer gång på gång. Skillnaden denna gången är att jag tänkte tanken innan men ändå fortsatte. Så jag får helt och hållet skylla mig själv när jag ändå hade möjlighet att se.
Jag ska berätta!
Jag har alltid varit en andlig person. Jag vill tro att saker sker av en anledning. Att de människor man träffar på i sitt liv finns där av en orsak, små bitar i livets pussel.
I April kom jag i kontakt med en mycket fashinerande människa. Han bor en bra bit bort från mig. Rätt omedelbart klickade det textmässigt. Jag blev glad, han blev glad. Vi var glada, och förväntansfulla inför första mötet.
En tisdag i början på maj åkte jag ner till honom. Vi connectade ja. Men kanske inte riktigt ordentligt som vi hade gjort genom mail och sms. Båda blev nog lite besvikna. Det kändes ju så jäkla bra innan.
När jag var nere hos honom första ggn var jag med om något jag aldrig varit innan. Jag fick en ”flash” kopplad till en annan människa. När han böjde sig ner för att plocka upp något på golvet såg jag oss plötsligt i nästan samma situation men annan plats och annan tid. Men det var Jo jag såg.
Jag for hem och efter någon vecka djupnade kontakten mellan oss igen och vi beslöt att träffas så åter igen. Även denna ggn flashade det till, denna ggn med armarna om varandra i hans säng. Det känns nästan trivialt att skriva att det känns som vi har ett band sen tidigare. För det är starkare än så.
Gångerna mellan vi sågs fick jag ändå hintar från universum att han betydde sorg i mitt liv. Man kan ärligt säga att jag struntade totalt i dessa små varningar. Jag mådde så bra av kontakten han gav, och närheten han skänkte när vi sågs. Just då behövde jag inget mer.
Jag vill försöka beskriva Jo för er.
Jo är strax över trettio fyllda. Inte så lång, ser honom som en tomtenisse. Tror inte han egentligen är någon som folk vänder sig om efter på stan. Men tittar man nära är han otroligt vacker. Ögonen förtrollade mig från första blick. Ett speciellt utseende. Med ett leende jag inte kan hindra mig le tillbaka mot.
Jo har ett intresse. Ett intresse även jag har. Skillnaden är att han tar sitt på största allvar och är enormt begåvad i. Han kommer vara min största läromästare inom detta om jag vill utvecklas. Jag är så stolt att det knyter sig i magen av allt fint han skapar.
I mitten av Juni var vi lite oförsiktiga. Såpass oförsiktiga att jag efter några dagar blev osäker på mig själv när mina hormoner fick ett spratt. Ett barn hade verkligen komplicerat allt. Har hela tiden sagt att barn kan vara välkommet ja, men i en annan livssituation, en trygg situation där det ingår två närvarande föräldrar.
Så denna misstanke fick mig väldigt svajig. Skulle det ske var det inte på det här sättet det skulle gå till. Vi träffades javisst, men förhållande hade vi inget. Även om jag mer och mer drömde mig till de världarna.
Dagarna innan beräknad mens hade jag hunnit smälta och fundera såpass mycket att jag på något sätt ändrat uppfattning. Att jag var rädd att grav.testet skulle visa neg. Så sjukt. Det hade ju aldrig funkat. Men i tankarna var det ändå rätt.
Jag var sen, två dagar sen när jag gjorde ett test. Vilket var neg. Kändes mest bara förvirrat alltsammans. Två timmar senare big time mens. Som om det är psykologiskt. Nu när det gått några veckor och ser allt lite mer utifrån är jag såklart medveten att det var det enda rätta som kunde ske.
Jag fick ett litet bryt dagen efter testet och frågade ut Jo om var vi var på väg vi två. I slutändan räcker inte Jo´s känslor hela vägen. Så vänskap är det som vi får bygga vår relation på. Först blev jag liten och ville inte alls gå med på vänskap men inget mer. Det var ju närheten när vi sågs man mått så bra av. Efter två dygns tystnad kunde jag inte hålla mig. Det rev i mig att inte ha någon kontakt alls. Messade och vi började prata igen. Hellre vanlig vänskap än inget alls. Han har under dessa månader kommit att betyda något, och jag blir inte kvitt känslan att vi har ett band mellan oss sen tidigare, någon annan tid och plats. Jag är livrädd att kasta bort det om det är något viktigt jag behöver förstå.
Att jag blir alldeles rörd och varm inom mig när jag ser honom. Att han kommit betyda såpass mycket.
Jag lämnar honom inte, men jag är på väg bort med fjärilskänslorna. Jag låter den tunga starka kärleken stanna kvar. Den att vi betyder något tillsammans.
Jag älskar dig Jo.
Som den människa du är, för de vännerna vi är, mot större förståelse.
