2010 januari 1, 2011

Tvåtusentio. Vilka förväntningar jag satt inne med inför detta år. Jag hade lämnat så mycket bakom mig när jag entrade det nya året. De människor som drog ner mig mer än  lyfte mig lät jag  gå. Det var nog 2009 års största och viktigaste erfarenhet inför det nya året. Jag hade dagen innan nya året flyttat och började på så sett helt nytt på alla plan. Utrensningen hade varit omfattande.

 

Januari, Februari och Mars var alla tre ostabila månader inom mig. Mycket känslor som höll på att finna sin plats men innan dess virvlade de runt och störde balansen. Jag kände mig ensam men ändå mer självständig än tidigare. I det här fallet kändes det som att ensam är stark. För då. Vi började bo in oss och finna rutiner förknippade till denna nya boplats. Mycket var ändå turbulent i hemlivet och det dränerade på energi.

Första kvartalet förknippar jag med en vilja fast det inte når hela vägen fram. Även motarbetande. Ord men ingen handling. Jag hade nog fortfarande en del ilska inom mig. Och känslan av att inse att man varit lurad.

April började bra. Det började kännas lite lättare. Flytet fick mindre friktion och dagarna gled mjukare i takt med att våren kom.

Slutet av April var ett bokmärke under detta år. Det var då jag och J fick kontakt. Och vilken kontakt sen. Att han skulle bli en lärdom var tveklöst. Jag visste från tidigt att det skulle betyda sorg. Det var som om universum hintade mig om och om igen att detta skulle göra ont. Det som fick mig att fortsätta gå mot hans håll var de flasher jag fick i hans närhet. För mig betydde de något jag var tvungen att få svar på, något jag behövde förstå. Jag såg oss från annan tid, annan omgivning. Men det var vi. Bandet växte sig konstant starkare även fast jag tog steget in i detta med vetskapen att jag inte skulle få lov att gå hela vägen. Jag lät de bra känslorna dölja medvetenheten att detta skulle göra ont.

Nog gjorde det ont. Då, där i mitten av sommaren när största örfilen fick den så väl skyddade bubblan att spricka. Då var jag trasig. Gjorde destruktiva saker med syfte att försöka förflytta det onda från själ till annan plats där den var lättare att hantera. Naturligtvis hände inget storslaget utan fick slicka mina sår från två håll istället för från ett.

Var det då ren dumhet som gjorde att jag ett litet tag senare gick in i samma förlorande strid än en gång. Var det saknaden efter det som ändå hade varit så starkt eller enbart brist på att använda sig utav de erfarenheter man förskaffat sig. Jag vet bara att det var som ett band som ej gick att bryta hur väl jag än försökte.

I början på hösten var jag där så igen. Egentligen samma förlopp men denna gång hade jag sedan tidigare hållit en viss distans vilket gjorde att jag inte alls sjönk lika djupt. Någonstans var jag förberedd för vad som komma skulle. Även denna gång gick det inte att mota bort dragningen som pulserade inombords. Jag befinner mig där ännu och den naiva sidan hoppas att välkommen tillbaka betyder välkommen tillbaka, stanna här hos mig.

En operation med tvivel om i vilken värld jag skulle få lov att gå vidare i fick mig fundera mer klart över vad som betyder eller är betydelselöst i mitt liv. Jag visste på alla nivåer att om jag skulle fortsätta på annan plats behövde jag förvissa mig om att jag inte lämnade något viktigt osagt. Att jag älskar dig. Att om jag inte överlevde skulle du få leva vidare förvissad om att du var älskad. Att jag skänkte något varmt innan jag stängde dörren bakom mig.

Jag avslutade 2010 med en härlig värme inom mig som jag inte hade ett år tidigare. Samtidigt som den här värmen visat mig att det är något jag inte får lov att ta för givet eller vara oaktsam om. Att jag ska vara tacksam för var dag jag vaknar och får lov att känna så.

Kanske borde jag lämnat vid alla de gånger jag haft den möjligheten, det valet. Det kommer framtiden utvisa. Om det var något bra att välja att kämpa och stå ut med smärta för att se den mer ömtåligt och uppskattande när den väl når mig sen fullt ut. Det är något som kommer visa sig. Just nu är jag glad att jag besitter den här dumdristiga envisheten.

Mina förhoppningar inför 2011 är att jag ska få känna trygghet i att visa mina känslor fullt ut. Att de ska bli accepterade och besvarade hela vägen om. Att cirkeln blir sluten. Om detta alls blir verklighet eller bara lever vidare i mitt inre återstår att se.

 

Jag vill bara inte sluta tro på att det goda segrar i slutändan..

 

 

Till Stig. oktober 30, 2010

Tack!

Din kommentar gjorde mig rörd och mycket glad. Jag skriver för min egen del och när sen någon annan uppskattar det ger det en otrolig boost.

Tack för att du läser!

 

Sårbarhet oktober 30, 2010

Att visa mig sårbar för den jag älskar är det svåraste jag vet.

 

Mycket vatten har flutit under stadens broar sen jag sist skrev.
Jag har sakta försökt bilda mig ett liv utan Jo som en obligatorisk närvarande skugga. Jag älskar honom djupt. Även om jag protesterar inombords står hans lycka som det viktigaste, även om jag inte är en del av den.
Under några veckor byggde vi upp en distans där båda gick åt var sitt håll. Jag överlevde. Jag började fundera på framtiden. Smärtan i bröstet började dämpa sig när jag fick annat att tänka på.
Hur lång tid tar det innan man omedvetet slutar att jämföra alla kontakter man får med den som betyder så enormt mycket? De hamnar i ett underläge de aldrig någonsin kan ta sig ur. Av enda anledningen att de inte är Jo. Det är orättvisa regler som de har att kämpa mot. Hur många orkar ärligt kämpa mot något så motsträvigt och taggigt. Jag klandrar dem inte. De gör allt de kan medan jag är den som håller emot.

För någon vecka sedan kom ytterligare en sån där topp som jag tidigare varit med om. Där jag och Jo tyr oss mot varandra och alla känslor intensiveras till ett stort snurrigt känslomoln. Känslor överallt runt mig och det är som jag sprakar. Vi träffades efter några dagar med sugande längtan. Naturligtvis längtar jag. Saknaden finns ju alltid där och vem vill inte vara intill den man uppriktigt och ärligt skänkt sitt hjärta till. Nog var det bra alltid. Få timmar men inte många minuter under dessa vi inte hade hudkontakt med varandra. Intrasslade omhållande, som om vi varit utan varandra i flera år. Det var fem veckor. Tryggheten av de bultande regelbundna hjärtslagen. Värmen som strömmar genom kroppen när blickarna möts. Ja vad ska jag säga. Jag kan inte beskriva nog väl hur storslagen känsloexplosion som ruskade runt mig.

Jag inser att jag behöver visa honom vem jag är ordentligt. Det tar snart över mig om jag håller emot impulsen att låta honom få del av den jag hela tiden låtit bli att visa. Och jag förstår inte varför. Jag är ingen elak människa med ett dåligt förflutet. Det finns folk runt oss som har mycket mer trasig uppväxt. Men ändå likväl är jag rädd. Rädd för att han lämnar mitt liv helt efter jag öppnar mig. Det är där det ligger. Att när jag tidigare i livet väl blottat mig får det kastat tillbaka mot mig. Jag är rädd att han, den jag älskar, skulle reagera så. Att han väljer att vända om och aldrig se tillbaka mot mig när jag tagit ett steg mot honom. Trots att jag är rätt övertygad att han inte alls skulle fungera så.

Jo i sin tur har de sista stunderna vi haft tillsammans berättat om sin familj, den bakgrund han har. Sår han upplevt genom livet. Svårigheter han tagit sig igenom och fört honom i den riktning han återfinns idag. Jag beundrar honom. Vi är inga maskrosbarn någon utav oss. Ändock har vi haft våra prövningar på vägen mot vuxenskapet. Jag är glad för det. Annars hade vi aldrig sett världen såsom vi har möjlighet att göra nu.

Så bitchslappade verkligheten mig hårt när jag inser att han inte vet något alls. Hur kan jag ha låtit det gått ett halvår utan att ge honom det minsta. Nog vet han om min vardag och det allmänna som även andra vet. Men inget mer. Jag har inte ens gett honom ett lillfinger. Jag har inte gett honom något alls. Och jag skäms.

 

Att visa mig sårbar för den jag älskar är det svåraste jag vet.

One twisted mind.. juli 26, 2010

 

Det har gått många månader sen den stora utrensningen i slutet av 2009.
Jag flyttade. Gjorde mig av med energidränerade objekt.
Universum testade mig.

 

Nu befinner jag mig på andra sidan. En bättre sida på många sätt. Något är det dock jag envist vägrar lära mig eftersom jag tillåter mig hamna i likvärdiga situationer gång på gång. Skillnaden denna gången är att jag tänkte tanken innan men ändå fortsatte. Så jag får helt och hållet skylla mig själv när jag ändå hade möjlighet att se.

 

Jag ska berätta!

 

Jag har alltid varit en andlig person. Jag vill tro att saker sker av en anledning. Att de människor man träffar på i sitt liv finns där av en orsak, små bitar i livets pussel.

I April kom jag i kontakt med en mycket fashinerande människa. Han bor en bra bit bort från mig. Rätt omedelbart klickade det textmässigt. Jag blev glad, han blev glad. Vi var glada, och förväntansfulla inför första mötet.
En tisdag i början på maj åkte jag ner till honom. Vi connectade ja. Men kanske inte riktigt ordentligt som vi hade gjort genom mail och sms. Båda blev nog lite besvikna. Det kändes ju så jäkla bra innan.

 

När jag var nere hos honom första ggn var jag med om något jag aldrig varit innan. Jag fick en ”flash” kopplad till en annan människa. När han böjde sig ner för att plocka upp något på golvet såg jag oss plötsligt i nästan samma situation men annan plats och annan tid. Men det var Jo jag såg.
Jag for hem och efter någon vecka djupnade kontakten mellan oss igen och vi beslöt att träffas så åter igen. Även denna ggn flashade det till, denna ggn med armarna om varandra i hans säng. Det känns nästan trivialt att skriva att det känns som vi har ett band sen tidigare. För det är starkare än så.
Gångerna mellan vi sågs fick jag ändå hintar från universum att han betydde sorg i mitt liv. Man kan ärligt säga att jag struntade totalt i dessa små varningar. Jag mådde så bra av kontakten han gav, och närheten han skänkte när vi sågs. Just då behövde jag inget mer.

 

Jag vill försöka beskriva Jo för er.

Jo är strax över trettio fyllda. Inte så lång, ser honom som en tomtenisse. Tror inte han egentligen är någon som folk vänder sig om efter på stan. Men tittar man nära är han otroligt vacker. Ögonen förtrollade mig från första blick. Ett speciellt utseende. Med ett leende jag inte kan hindra mig le tillbaka mot.
Jo har ett intresse. Ett intresse även jag har. Skillnaden är att han tar sitt på största allvar och är enormt begåvad i. Han kommer vara min största läromästare inom detta om jag vill utvecklas. Jag är så stolt att det knyter sig i magen av allt fint han skapar.

 

I mitten av Juni var vi lite oförsiktiga. Såpass oförsiktiga att jag efter några dagar blev osäker på mig själv när mina hormoner fick ett spratt. Ett barn hade verkligen komplicerat allt. Har hela tiden sagt att barn kan vara välkommet ja, men i en annan livssituation, en trygg situation där det ingår två närvarande föräldrar.
Så denna misstanke fick mig väldigt svajig. Skulle det ske var det inte på det här sättet det skulle gå till. Vi träffades javisst, men förhållande hade vi inget. Även om jag mer och mer drömde mig till de världarna.

Dagarna innan beräknad mens hade jag hunnit smälta och fundera såpass mycket att jag på något sätt ändrat uppfattning. Att jag var rädd att grav.testet skulle visa neg. Så sjukt. Det hade ju aldrig funkat. Men i tankarna var det ändå rätt.

Jag var sen, två dagar sen när jag gjorde ett test. Vilket var neg. Kändes mest bara förvirrat alltsammans. Två timmar senare big time mens. Som om det är psykologiskt. Nu när det gått några veckor och ser allt lite mer utifrån är jag såklart medveten att det var det enda rätta som kunde ske.

Jag fick ett litet bryt dagen efter testet och frågade ut Jo om var vi var på väg vi två. I slutändan räcker inte Jo´s känslor hela vägen. Så vänskap är det som vi får bygga vår relation på. Först blev jag liten och ville inte alls gå med på vänskap men inget mer. Det var ju närheten när vi sågs man mått så bra av. Efter två dygns tystnad kunde jag inte hålla mig. Det rev i mig att inte ha någon kontakt alls. Messade och vi började prata igen. Hellre vanlig vänskap än inget alls. Han har under dessa månader kommit att betyda något, och jag blir inte kvitt känslan att vi har ett band mellan oss sen tidigare, någon annan tid och plats. Jag är livrädd att kasta bort det om det är något viktigt jag behöver förstå.

 

Att jag blir alldeles rörd och varm inom mig när jag ser honom. Att han kommit betyda såpass mycket.
Jag lämnar honom inte, men jag är på väg bort med fjärilskänslorna. Jag låter den tunga starka kärleken stanna kvar. Den att vi betyder något tillsammans.

 

Jag älskar dig Jo.
Som den människa du är, för de vännerna vi är, mot större förståelse.

 

 

 

 

Nära-döden-minut! november 17, 2009

Någon som har hormonspiral?

 

För två veckor sedan hade jag fått en remiss till GYN från min Vårdcentral. Jag undrar hur jag såg ut när jag kom dit. Ögonen röda och svullna, påpälsad och frusen. Fick förklara att jag faktiskt hade jobbat natten och ej haft möjlighet att sova innan då tiden jag fått var kl. 11.

 

Anledningen till besöket var en hiskelig odör från underlivet. Här snackar vi mer dött djur än fisk. Luktade ren sjukdom ärligt talat. Läkaren jag fått var en kortväxt närsynt smårund syderlänsk man någonstans runt 50 bast. Första reaktionen var nej nej stick inte ner huvudet mellan mina särade ben men efter en sekunds tankeverksamhet mottog jag det med glädje. Hur illa hade det inte varit om det istället var en snygg hunkig 35årig man som skulle ner och pestas av stanken. Welcome down to my stank!

 

Anledningen till hela doftaktiviteten är antagligen min hormonspiral som nu funnits i mig i 7½ år. Det är helt klart läge för utdragning och har varit i 2 år nu. Inget att skylla på, ren löjlig lathet bara.  Vi beslöt att den skulle dras men först skulle odling tas så upp i stolen hopp och ligg. Ingen tycker väl detta vara ett av favoritögonblicken i en kvinnas liv men så är det. Något man gör och står ut med. Till sist skulle han ta ett ultraljud. När han började bli klar sa han plötsligt -”Jahaaa” och berättade att han ville någon mer erfaren skulle titta.

 

Där den minuten jag låg där innan den andre läkaren kom in var som ett vakum. Nu var det kört, nu är det över.. nu har de funnit något de inte borde finna. Läkare nr två gjorde sitt inträde. Närmare två meter, pinnsmal med en långt grått hår i en hästsvans i nacken. Efter ha mätt och tittat närmare kom de fram till en ofarlig cysta, jag andades ut.

 

Odlingen visade på massa bakterier och fick utskrivet en gel som redan efter första dosen tagit udden på det illaluktande. Spiralen har jag bokat til bort borttagning hos MVC eftersom de på GYN ville behandla infektionen först.

 

Trots att det var en cysta som var ofarlig fick jag den minuten jag låg där och väntade på besked en ny syn på livet. Ett litet uppvaknande, lite mer tacksamhet. Det jag har gjort sedan dess är att rensa ur objekt från mitt liv som antingen dränerar mig på energi eller som bara finns och tar upp onödig plats. Jag renar mig själv medan jag gör en nystart här i livet. Lite credit ger jag till min lastgamla spiral..

 

Röntgenmedvetande november 16, 2009

Sen ett halvår tillbaka har jag en sms/msnvän som jag pratar med lite då och då. Vissa människor har förmågan att se rakt igenom det man säger även om man själv inte helt är med på vad man själv vill eller menar. Han är en sådan person. Har haft rätt knapp kontakt det sista men han var av någon anledningen den jag skickade ett svamligt sms fullt utav gåtor några timmar efter mitt samtal med A. Han ringde upp och frågade rakt ut vad det var jag ville, vad det var jag ville säga egentligen och undrade hur det rörde honom. Jag hade inga svar. Jag satt där i mörkret och var alldeles tyst. Varför hade jag skickat honom sms? Varför talade jag i gåtor? Vad hade han med det hela att göra?

Jag började fundera och kom fram till att han var den sortens person jag behövde just då. Hade jag messat någon av mina gumsingar hade jag antagligen fått höra klemande ord och det var det sista jag ville. Jag ville ha bekräftelse men behärskad sådan. Jag ville ha svar från en annan kille hur han uppfattade allt. Om det var jag som var lost eller om det faktiskt var så att något inte stämde med A. Hans reaktion var omedelbar. Den som kan med att ljuga så i början är inget att lägga ner energi på. Han har rätt, jag skulle aldrig orka eller kunna sänka mig så. Skönt ändå att höra det från annat håll, att inte stå ensam i det.

Till min närmsta killkompis vet jag inte ens hur mycket detaljer om A jag ska yppa. Där har det varit misstänksamt och ansträngt från start. Jag vill inte känna någon glädje från hans sida att det ínte höll ända fram. Ju mindre som kommer fram desto bättre.

Tack J för att du via sms hållt mig sällskap den här helgen.

Örfilad av osanningen.. november 16, 2009

Har det blivit accepterat att ljuga, tas inte ärlighet på allvar längre?

 

I torsdags åkte jag på en rejäl käftsmäll. Den sved fysiskt men jag tror nog mest kände mig förödmjukad. Örfilen smackade mig rätt över nätet med ord som fick mig fundera om ärlighet är något jag bara inbillat mig.

För två månader sedan ca. träffade jag den där killen. Han som jag från början undrade om han var för snygg för att passa mig. Snygga killar kan tyvärr dras med alltför stora egon, sorry. Den här verkade dock annorlunda, som om han brydde sig och var oerhört intensiv i sin kontakt till mig. Jag vill inte säga att jag föll pladask, jag har med erfarenheter tungt gungande i bakhuvudet blivit försiktig och till min nackdel kanske lite för försiktig. Jag småföll sakta och hann aldrig tappa greppet.

Sen hände något längs vägen. Saker som sas fick mig misstänksam att allt inte var som det skulle. Jag frågade och fick vyer av att det var olika verkligheter.  För några veckor sedan blev det turbulent men vi skulle fortsätta träffas. Vad jag nu förstått kände han att jag höll på att komma på hur allt låg till och det var hotande. Veckorna efter det har vi ej träffats och nu i torsdags när jag kände att nu får det vara en brytpunkt. Ja eller nej. Ställde en direkt fråga som jag burit på länge. Svaret hade jag redan kollat upp. Örfilen kom när han trots att jag la fram sanningen ljög mig rakt i ansiktet ytterligare en gång och sedan intog tystnad.

Det läskiga är att han när vi umgåtts varit hur mysig, artig och snäll som helst. Nu via msn som en helt annan människa. Jag kan inte koppla ihop de två personligheterna till en och samma, de spretar åt olika håll. Just det kan göra mig lite ledsen. Att jag inte kan se hur de hänger ihop. Var det bara ett spel från början? Eller freakade han ut när lögnen som funnits där från början höll på att flyta upp mot ytan. Hur go han än är kan jag dock aldrig tillåta att någon försöker lura mig så ordentligt när chansen att rentvå sig ges. Hade han bara berättat hur det låg till hade jag kunnat vara förstående men inte nu.

Efter denna kväll har konverationen varit fåordig med lutning mot obefintlig.  Inte en förklaring eller minsta känsla från det hållet. Bara kallt och tomt. Innerst inne tror jag att han har fruktansvärt svårt för att avsluta och väntade in att någon skulle göra det åt honom.

Jag kommer aldrig tolerera att någon slänger lögn efter lögn till mig trots att jag ber om den riktiga versionen.

Jag är inte skadad, jag klarade mig bra eftersom jag någonstans känt att något inte var som det skulle och höll mig på min kant. Jag håller på och rensar ur negativa influenser ut mitt liv. Jag är ledsen A, jag hade hoppats på att det skulle gå vägen.. men vi befinner oss inte på samma nivå. Det svider – jag går vidare!

 

Lily november 16, 2009

Lily här.

 Skapade den här bloggen för att ordentligt kunna skriva om sådant inom mig som behöver vädras. Blottas utan att folk i min närhet behöver veta eller reagera över den jag är. Jag har ett behov av att skriva, ibland mer intensivare och ibland bara allmänt.

Lily bor i en helt vanlig småstad med sina barn, två söner. Arbetar nattetid och sover därför alltid som bäst om dagarna. Når trettiostrecket om några månader. Kanske hade jag hoppats på att ha listat ut vem jag är vid denna tidpunkt, men jag är fortfarande lika vilsen nu som förr.

Det här är om mig..